Såhär glad blir jag när jag gjort latinläxan

"Detta med analys av böjningsformer och syntaktiska konstruktioner är något som många studenter och andra brukar bäva inför när de konfronteras med texter på något lagom dött tungomål. Man minns hur Stig Järrels sadistiske latinlärare Caligula med diabolisk njutning plågar sina latinstudenter med sådant i filmen Hets (1944), och för många kan >>formexercisen<< verkligen framstå som ett svåröverstigligt hinder. Ändå vill jag här slå ett slag för böjningsmönstrens älda konst.
Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning. Just ögonblicket när man inser att ordet man har framför sig är en första personen dualis prekativ av kausativstammen av en viss verbrot (eller vad det nu kan röra sig om) kan fylla en människa (åtminstone mig) med fullständigt äkta glädje."

Ola Wikander i introduktionen till I döda språks sällskap


Jag sade en gång till min kusin att om jag någonsin bestämmer mig för att bli tyskalärare så måste hon döda mig, eftersom ett liv som tyskalärare innebär ett liv av grammatik, vilket inte är ett liv.
Senare började jag inse att grammatiken i tyskan inte alls är så jobbig, utan snarare avslappnande, att grammatiken ligger i någon gråzon som varken är jobbig eller rolig.
Sedan började jag läsa latin.
Mitt liv har börjat kretsa kring grammatik, och jag har insett att ett liv fullt av grammatik inte alls är ett fruktansvärt icke-liv, utan ett berikat liv. Varje text, varje samtal är utöver det uppenbara även ett tillfälle att lägga märke till grammatiken. Den är som en extra beståndsdel som kan göra till och med det tråkigaste tal något mer spännande.
Första gången jag läste I döda språks sällskap förstod jag inte riktigt vad Ola Wikander menade när han skrev om kärleken till grammatiken. När jag läser det igen förstår jag allt; varje ord. Utom möjligtvis beskrivningen av latinläraren som en sadist. Min egen latinlärare är långt ifrån en sadist, han är snarare solskenet efter regnet. Det är han som har fått mig att inse hur fantstisk grammatiken verkligen är.
Han har sagt, vid flera tillfällen, att när man översätter latin är det som terapi. Jag brukar alltid skratta lite när han säger det. Det innebär inte att jag inte håller med.