Vi hade en skrivuppgift på svenskan, som resulterade i att jag skrev vad min lärare kallade för "en äcklig och fyndig liten historia":
”Åh, den är så äcklig!”, skrek pojken på vars arm den lilla bölden satt. Hela morgonen hade den blivit petad på och fått höra hur äcklig den var, och den lilla bölden började bli riktigt trött på det. Tyvärr verkade det inte bli bättre, för nu hade även mamman fått syn på bölden, och efter att ha skrikit i några minuter sprang hon för att hämta doktorn. ”Perfekt, doktorn!” tänkte den lilla bölden syrligt, ”Jag som precis tänkte att jag vill ha några extra blåmärken.”
Pojken hade nu gått över till att jämra sig över vad han kallade sitt ”fruktansvärda tillstånd”, och tycktes inte vara benägen att sluta. Den lilla bölden började bli mycket irriterad på pojken nu. Utöver blåmärkena började bölden också få huvudvärk. Hur bölder, eller något utan huvud, kan få huvudvärk är något jag inte vet, men just den här bölden var en mycket speciell böld, och den kände det som att den höll på att få huvudvärk.
Tillslut kom mamman tillbaka, och doktorn hade hon med sig. Doktorn bar på en stor, svart väska, vars innehåll var okänt för bölden. Bölden blev mycket nyfiken på vad som kunde finnas däri, och glömde nästan bort sin huvudvärk.
Doktorn hängde av sig sin rock och ställde ifrån sig sin väska, och gick sedan fram till pojken. ”Hej på dig min näpna lilla vän.” sade doktorn och log när han fick syn på den lilla bölden. ”Äntligen en vänlig själ i denna hårda värld!” tänkte bölden lättat.
Doktorn tog tag i pojkens arm och undersökte försiktigt bölden. Den lilla bölden förundrades över hur trevligt det kändes att bli undersökt; den hade varit rädd att det skulle göra ont som när pojken petade. Men doktorn var varlig, och om den lilla bölden hade haft läppar skulle där ha funnits ett stort leende.
När doktorn var klar med undersökningen öppnade han sin väska och plockade fram en skalpell. ”Åh, den snälla doktorn ska skära loss armen som jag sitter på och ta med mig hem, så att jag kommer bort från den elaka pojken.” tänkte den lilla bölden glatt när han såg skalpellen, ”Vilken tur jag har!”
Doktorn tog ånyo tag i pojkens arm och sade: ”Sitt nu riktigt still och var en duktig pojke, så ska du få en klubba när jag är färdig.” Pojken svarade inte, men satt alldeles stilla, precis som doktorn hade sagt. ”Ja! Ja! Nu snart blir jag fri!” tänkte både bölden och pojken, och detta var den första och enda tanke de båda delade.
Tyvärr gick det sig inte som bölden ville. Doktorn tog sin skalpell och skar bölden mitt itu, och det sista den lilla bölden tänkte innan dess korta liv abrupt tog slut ekade genom århundraden, liksom ord av de stora filosoferna: ”Att vara eller inte vara, det är frågan.”
